I slutet av åket måste man passera ett antal dammar med varierande höjd. Här fick vi resans bästa åk, 1000 vertikala meter i puder och vi såg inte några andra människor på hela tiden. Eftersom vi inte hade några skor med och var måttligt sugna på att gå långt i pjäxor valde vi sydsidan ner mot Hakuba47. Härifrån kan man sedan ta en buss tillbaka till Happo One. Det andra alternativet är att åka en sydsida ner mot systersystemet Hakuba47. Efter att ha gått upp en bit på den här ryggen har man två huvudalternativ, antingen åker man en nordsida ner till en dal, och går sedan i 30-45 minuter på asfaltväg för att komma tillbaka. Ryggen fortsätter sen 1000 höjdmetrar upp. Toppliften i Happo One ligger precis på början av en rygg. Vi tittade på varandra och insåg båda två direkt vad detta betydde, nu jävlar ska det åkas backcountry!Īcke börjar rättfärdiga användandet av favorittröjan med trycket 'Every turn is a sign of fear'. Väl uppe på toppen såg vi att molntäcket hade flyttat på sig och låg nu en bra bit ovanför oss. För att komma upp på toppen efter detta åk måste man ta tre liftar, det tar med andra ord ganska lång tid. Vi valde då att ta ett lite längre åk genom skogen där referenspunkterna var fler än på kalfjället.

Detta hände ju självklart inte, istället dränktes större delen av systemet i dimma. Vi ville inte ge oss ut backcountry och riskera att få navigera i tjock dimma, så vi valde att åka piståk efter piståk högst upp i systemet i väntan på att molnen skulle skingra sig. Vid toppliften sken fortfarande solen, men över dalarna låg där ett tjockt molnlager. Nu får vi ta det lite lugnt med just det stället några dagar framöver så vi inte riskerar att bli av med våra säsongspass, det hade inte varit så kul.Įfter 'ski patrol'-incidenten hade vi inga egentliga superbra ställen att åka på. Posted on January 18, 2011.Vi hann i alla fall få vars två bra åk på den sluttningen innan vi blev tillsagda.

Mechquest swiss cheese super launcher